Dagen D som känns oerhört tung.

Sex veckor efter konkursen har då dagen kommit då man går till jobbet för sista gången. Allt är inte klart men vi vet nu att det inte kommer att bedrivas någon mer produktion här utan ev. nya ägare kommer att flytta alltihop. Hoppet är alltså ute och verkligheten slog på igen med full kraft.

Känslorna är blandade….en del av mig vill bara härifrån då stället inte längre är den trygga och trivsamma plats den varit i över 20 år……en annan del vill inte alls att det ska vara slut nu. Man kommer att sakna arbetskamrater som man skrattat med, småkivats med och arbetat med. Gemenskapen har alltid varit god trots många besvärliga situationer med uppsägningar och hot om nedläggning. Vi har när det väl gällt alltid lyckats hålla ihop och kämpat på.

Arbetsuppgifter som ibland känts urtråkiga kommer att saknas för att man vet att vi har gjort ett bra jobb och varit kunniga i vårt yrke. Den fackliga biten som klubbordförande de senaste 12 åren kommer jag också sakna oerhört mycket. Ett uppdrag som har lärt mig så mycket och skapat ett intresse för frågorna så jag inte vet hur jag ska lyckas att inte längre få jobba med det.

Vi har pratat mycket här de senaste veckorna och vi känner likadant…….en oro för framtiden, tankspriddhet för att hjärnan maler på konkursen dag som natt och en stor irritation för bristen på information.

Jag kan känna att jag mått bäst här bland människor i samma situation och att det ibland blir jobbigt när utomstående pratar om semester eller hur lyckliga de är. En naturlig reaktion antar jag av människor som känner sig sårade, trampade på och inte vet vad som kommer att hända. Ens eget elände gör det svårt att känna glädje med andra……man vill bara skrika…..hallå stopp jag är uppsagd och det känns jävligt orättvist. En reaktion som kommer att försvinna med tiden när vi har bearbetet sorgen efter detta förlorade jobbet och börjar se framåt igen…..för den tiden kommer för oss……det tar bara lite tid.

Efter 20 års anställning lämnar jag med sorg i hjärtat straxt jobbet för sista gången. Det blir inget mer här…….inget mer boxskruvande, skratt i fikarummen eller fackligt arbete. Det är över nu och jag kommer att sakna det. Denna dagen känns oerhört tung att bära och mina vänner ser på mig att jag inte alls är i form idag.

Att säga hejdå är bland det värsta som finns och därför sa vi bara ” Vi syns” för det gör vi efter sommaren för att få information om hur allting slutade för det företag som vi jobbat på.

Annonser
Published in: on 01 juli 2010 at 13:50  Kommentera  

The URI to TrackBack this entry is: https://camillawedin.wordpress.com/2010/07/01/dagen-d-som-kanns-oerhort-tung/trackback/

RSS feed for comments on this post.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: